I många år ägnade jag en stund varje nyår åt att sätta upp någon slags vision för det kommande året.
År 2019 uppmanande jag till exempel mig själv att stå upp och slåss: “Gå upp varje dag. Bär tungt. Ge inte upp. Låt ingen stoppa dig. Ta reda på vad som är meningen och gå ditåt. Varje dag.”
År 2020 sa jag till mig själv att gå min egen väg: “Det är ingen lättsam sak detta; att krypa ur skugglivet och resa sig i hela sin längd. Det finns ingen utstakad väg att följa. Man måste själv röja sly, släpa nedfallna träd och klafsa i lervatten.”
De senaste åren har det varit tunt med visionerna. Det beror inte på att jag tycker att jag är färdig och att det inte finns några områden med förbättringspotential hos den här människan. Kanske handlar det snarare om att jag finner det svårare att känna att jag är på väg mot något storslaget som jag behöver förbereda mig inför när jag nu har passerat 60. Vad innebär framtiden nu? kan det hända att jag undrar när jag just ska till att somna om kvällarna. Men i morse hittade jag följande anteckning i min telefon, från nyårsafton 2024:
Bara det. Inga förklaringar. Tre ord på O. Vad menade jag? Har jag skrivit dem?
Som jag sliter med orden! De senaste åren har det handlat mycket om tuktan. Texter lever inte i ett vakuum och att släppa orden fria utan tuktan betyder inte nödvändigtvis att de är sanna. Det som kommer ut när man sitter på sin kammare och försöker formulera något som känns viktigt är ofta ogenomtänkta hjärnfjärtar som inte gör någon glad om de publiceras offentligt. Ändå måste de skrivas, för att den som skriver ska komma vidare. “Skriv usla utkast” som jag gång på gång uppmanade deltagarna när jag höll kurs i skrivande på Senioruniversitetet i våras. Sedan får man brottas med sin text i X antal omgångar med mer eller mindre usla utkast och en dag har man kanske mejslat fram en text som går att visa upp för omgivningen. Även om det kanske egentligen inte är det viktigaste. För min personliga del skriver jag i första hand för att förstå vad jag tänker. Men sedan, när jag har kommit fram till och formulerat någon form av kärna, en tanke eller ett resonemang som jag upplever som viktigt, så kan jag inte låta bli att tänka: “what if….någon annan kan ha nytta av mitt tankearbete?!” Därav bloggandet.
Det senaste året har jag dock inte skrivit ett enda blogginlägg. Och nu när jag sitter här och funderar så kommer jag fram till att det nog beror på den uppmaning som jag gav mig själv i början av 2021: “Var uppmärksam. Se noga på världen.”
Fram till dess hade uppmaningarna handlat om mig. Vad jag behövde göra för att växa och bli klokare, modigare, bättre, större. Vilket ju är rimligt, eftersom det inte finns så mycket annat som går att ändra på. Men vintern 2021 upplevde jag att världen var i förändring. Den 3 januari 2021 skrev jag:
“Det finns många som tvärsäkert talar om att de vet vad som händer. Jag tror dem inte. Jag kan inte lyssna på alla rösterna. Istället är det tid att vara uppmärksam och försöka att se med egna ögon. Är vi på väg in i onda tider? Hur onda? Är vi kanske redan där? Nå, onda tider kräver öppna ögon och stort mod. Så det är vad jag kräver av mig själv under 2021: Var uppmärksam. Fixa det som går att fixa. Inbilla dig inte att du vet mer än du vet. Sträva efter att vara ödmjuk. Och, framför allt, ljug inte. Aldrig någonsin.”
Jag tror att det är det där sista som har ställt till det för mig när det gäller mitt offentliga skrivande. Inte så att jag har ljugit förut, men de senaste åren har jag varit tvungen att lägga många timmars funderingar på vad som egentligen är sant. Vad är sanning? Nej, jag menar inte någon form av vetenskapliga sanningar gällande sådant som går att bevisa med olika metoder. Jag menar nog snarare: Vad är verkligt? Jag har en huvudperson i en av mina berättelser som gör allt hon kan för att hitta svaret på den frågan, kanske kommer hon att lyckas där jag går bet. Malin och jag har vandrat sida vid sida i över 20 år och i vintras fick hon för första gången möta världen utanför vår gemensamma skrivkammare, i form av två läsare. I sommar ska texten tuktas ytterligare och jag kommer troligen att ställa Malin inför fler svårigheter. Man kan ju tycka att en roman som varit under arbete i över 20 år borde bli klar nån gång. Att jag kanske skulle prioritera, sätta en deadline och kasta ut Malin i världen. Tyvärr går det inte. Hon måste först hitta fram till verkligheten, annars har berättelsen inget värde. Kanske kommer den inte ut förrän efter min död.
Jag är en i grunden ordningsam person. En plikttrogen typ som håller mina löften och gör det jag har lovat att göra. Det är bra egenskaper som förenklar samvaron med andra människor. Baksidan är väl kanske att jag har en tendens att alltid placera plikten framför lusten, ordning framför kaos. Det är nog en anledning till att jag saknar familjelivet så mycket. När hemmet var fullt av barn gick det inte att hålla kaoset borta riktigt, allt man kunde göra var att försöka hitta en balans där vågorna av kaos och ordning liksom avlöste varandra. Ok, lego på hela vardagsrumsgolvet och innebandymatch i hallen. En stund senare: nyduschade och mätta barn i pyjamas och sagoläsning. Som att balansera på en flotte. Men det gick och det var härligt!
Det närmaste kaos jag kommer nu är stackmyrorna som bor i stocken utanför mitt hus och som, har jag läst mig till, “odlar” bladlöss som äter upp varenda blad på varenda växt som jag försöker odla i mitt lilla land. Det verkar ju i och för sig vara en väldigt genomtänkt procedur som indikerar att myrorna är extremt disciplinerade och ordningsamma men ur mitt perspektiv ser det ut som kaos när de myllrar runt på stocken och på mina växter. De verkar heller inte vara intresserade av pyjamas och sagoläsning.
Här kommer jag förresten att tänka på något jag läste på Quora, där en pappa berättade att han alltid försöker behandla sina barn som om de är gäster på besök. Om barnet spiller ut sin mjölk så säger han inte: ”Men herregud vad du är klumpig, att du aldrig kan sitta still!” För så skulle man ju inte säga till en gäst. Istället säger han till barnet: ”Oj, så tokigt, vänta ska jag hämta något att torka med.” Och om det sker tre gånger på raken så säger han: ”Vet du, jag tror kanske inte att du vill ha mjölk, trots att du säger att du vill det. Du kan komma tillbaka en annan gång och få mjölk, när du är mer sugen.”
Det här är ju vansinnigt roligt! Bara tanken på att man har en gäst på fika och så spiller hon ut sitt kaffe och man bara: ”Men herregud vad du är klumpig, ja nu får du vara utan kaffe!” Hahahah.
Nåväl, ska jag ändra på något så behöver jag antagligen inte mer ordning utan mindre. Hur nu det ska gå till.
Jag pratade med min bror igår. Det är alltså Mattias det, som jag har podden Mellan mörker och ljus ihop med. Vi är båda frilansare och försöker kombinera skapande arbete, som oftast ger noll pengar, med olika former av det som kallas brödjobb, alltså sådant som betalar hyra och mat. Detta skapar ofta situationer där man har en hel drös olika projekt igång samtidigt och där man inte har någon annan chef än sig själv att gå till för att be om lindring av arbetsbördan. Man kan tycka att det borde gå att räkna fram en rimlig arbetsmängd och en rimlig tid för vila och återhämtning. Problemet är bara att man aldrig i förväg vet vilka projekt och arbetsuppgifter som tar energi och vilka som ger energi. Det går heller inte att göra en kalkyl som är byggd på timmar och minuter eftersom överbelastningen vanligen inte kommer på grund av att man har arbetat för många timmar utan för att man tvingar in så många olika saker i hjärnan att det till slut blir kortslutning, alternativt att saker ramlar ut och man får skämmas för att man, trots sin ordningsamhet och plikttrogenhet, har tappat bort eller glömt något viktigt.
Om detta är Mattias och jag rörande överens. Vi vet dock inte vad man ska göra åt det. Jag tycker att problemet påminner om de risk- och konsekvensanalyser som gjordes inför alla typer av förändringar när jag arbetade i offentlig sektor. Många människor ägnade massor av tid åt att fantisera fram olika möjliga konsekvenser av en förändring för att sedan placera in dem i gröna, gula eller röda rutor beroende på vilken nivå av skada dessa olika konsekvenser eventuellt kunde göra på personer eller verksamhet. När man sedan gick tillbaka och kikade på dessa dokument efter förändringen kunde man ofta se att de inte lyckats förutspå en enda konsekvens på ett korrekt sätt. Jag tror att det lätt blir så när man försöker systematisera saker som sker i oförutsägbara flöden. Ork är ett oförutsägbart flöde. Jag vet inte vad jag ska göra med orken. Men jag får väl fundera på det under resten av året.
